Ingenting går bra. Jag är dålig. Inser att jag är för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att vara frisk. Vad menar jag? Jo, om jag försöker äta som en vanlig person så slutar det antingen med att jag bara har ätit alldeles för mycket eller så kanske jag ätit lagom, men ångesten fräter inom mig ändå och jag vet inte var jag ska ta vägen. Men om jag försöker fasta/dra ner märker jag att jag inte alls har den motivation och det driv jag hade förr, vilket gör att det ändå bara blir misslyckat. Men nu är det som att oavsett vilket jag bestämmer mig för så blir det ändå aldrig bra. Aldrig.

 

Har spytt idag igen. Jag skulle kunna äta allt jag har hemma, problemet är att jag snart inte har något. När jag är i affären så ångrar jag mig och köper inte något, av rädsla för att jag sen ska hetsa. Eller så går jag dit och köper bara det jag har tänkt trycka i mig sekunden jag kommer innanför dörren. Eller så tänker jag att jag vill spara pengar. Om jag inte köper något att hetsa med så slösar jag inte pengar. Eftersom jag ändå spyr upp det sen, menar jag. Då är det så sjukt onödiga köp. Om jag hetsar så blir det med något jag har hemma, typ nudlar eller havrebollssmet eller nåt sånt. Då har jag i alla fall inte lagt pengar på det.

 

Det är som jag har sagt flera gånger förut - en ätstörning är som ett missbruk. I vanliga fall, när någon har ett missbruk, så kan man råda dem att gå cold turkey med drogerna, sluta helt och sen hålla sig borta från allt vad det heter. Men med mat... Man kan inte hålla sig borta från mat. Man behöver mat. Det är som att säga till en heroinist att bara ta en sil. För alla tar en sil. Men om man tar två, eller tre, eller fyra, då är man missbrukare. Och då måste man vänja sig av med det. Och sen bara ta en sil. Helst vill man kanske ta supermycket, eller hålla sig borta från skiten helt. Men nej, man ska ta en sil. Försök bli fri från ett missbruk om du måste ta en sil om dagen.

 

Någon som känner igen sig? Jävla liv....